Släktet Fritillaria

Veckans Fritillaria (9)

2009-05-07T20:27:00.003+02:00

Fritillaria frankorum (nedan) har fyra till sex strödda, smalt jämnbreda, blånande blad. Blomman bildas om en till två och består av en konisk (klockformad) kalk med gulgröna kalkblad, falnande till purpur. Nektariet är otydligt, lancettformat, grönt och placerat med distans från basen. Höjd 25-45 cm. Förekommer som ogräs på jordbruksmark i södra Turkiet och i nordvästra Syrien.

Fritillaria kittaniae har fyra till fem strödda, smala (0,5 cm), blågröna blad och bildar en ensam, nickande, klockformad blomma. Kalkbladen är utan rutmönstring, de yttre något utåtböjda, blekt purpurfärgade, inre kalkblad klart gula med blek gulgrön fascia. Nektarierna är små, elliptiska och placerade vid kalkens vinkel. Höjd 6-11 cm. Arten förekommer endemiskt i sydvästra Anatolien på kalkstensberggrund i skogar av Cedrus libani på omkring 1500 meters höjd.

Fritillaria mughlae är en av de senast beskrivna arterna (2008) och påminner om F. forbesii. Den har fem till tolv blågröna, strödda blad och bildar en eller två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gulaktigt gröna och falnar till brunt i nervaturen. Nekarierna är grönaktigt gula, lansettformade och placerade invid basen. Höjd 7-25 cm. Arten förekommer på klippiga serpentinjordar i tallskogar och i buskage av Quercus coccifera i sydvästra Turkiet.

Veckans Fritillaria (8)

2009-04-04T21:53:00.007+02:00

F. alfredae (ssp. alfredae) har två till sex strödda blad men stödbladen kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas ensam eller om två till tre och är sammansatt av på utsidan blådaggigt gröna kalkblad, invändigt gulgröna. Nektarierna är gröna och placerade strax intill kalkblades bas. Höjd 10-36 cm. Sällsynt i steniga jordar och skogar i Libanon och Syrien.

Underarten platyptera (nedan) urskiljs genom att vanligen ha sju blad varav de lägsta är jämnbreda till jämnbrett lansettformade. Förekommer i lövfällande ekskogar och i buskage av Quercus coccifera i södra Anatolien och syriska Latakia.

Fritillaria alfredae ssp. platyptera

Underarten glaucoviridis (blågrön klocklilja), nedan, urskiljs genom att normalt ha nio till elva blad varav de lägsta är omvänt lansettformade till äggformade. Förekommer i lövfällande ekbuskage endemiskt i södra Anatolien. Det tål att påpeka att formen glaucoviridis har haft flera olika status under 1900-talet. Turrill och Sealy (1980) menar att rätt namn på arten (!) Fritillaria glaucoviridis borde vara F. canaliculata, Rix (1979) sänker emellertid formen till underart under F. alfredae och så är den även beskriven i Flora of Turkey (Rix/Davis 1984).

Fritillaria alfredae ssp. glaucoviridis

Fritillaria sibthorpiana (gyllene klocklilja, föreslaget namn) [16] har två till tre strödda blad och bildar en ensam, smalt klockformad blomma. Kalkbladen är gula och har gröna, jämnbreda till jämnbrett lansettformade nektarier vid basen. Höjd 20-30 cm. Förkommer i skogar av Pinus brutia på kalksten endemiskt i sydvästra Anatolien. Endast känd från två lokaler. Skiljs från Fritillaria alfredae genom avsaknaden av blådaggighet på de gula kalkbladen och den ovingade frökapseln. Jag föreslår det svenska namnet med tanke på den underbart gyllengula färgen hos blomman.

Fritillaria sibthorpiana

Fritillaria minima (gul klocklilja) har mörkt glänsande, strödda blad och bildar en till två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gula, övergående till röda med äggrunda, bruna nektarier vid basen. Höjd 4-8 cm. Förekommer vid snölegor på kalksten endemiskt i sydöstra Anatolien. Skiljs från ovanstående genom sin gula blomma, ovingade kapsel, fler antal och blankt gröna blad.

Fritillaria forbesii har huvudsakligen strödda blad, men nedersta kan vara motsatta. Den smalt klockformade blomman bildas om en eller två och har gröngula kalkblad med lansettformade nektarier vid basen. Höjd 8-20 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och på serpentinjordar endemiskt i sydvästra Anatolien. Skiljs från ovanstående genom de blådaggiga, jämnbreda bladen och att de inre kalkbladen är smalare än de yttre.

Fritillaria carica (ssp. carica) (citrongul klocklilja), nedan, har sex till sju strödda, blådaggiga, smalt lansettformade blad och bildar en till tre smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gula övergående till orange och har lansettformade, mörka nektarier vid basen. Höjd 3-15 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och P. nigra, på steniga lokaler, vanligen på kalksten, endemiskt i västra Anatolien. Underarten serpenticola urskiljs genom de brett lansettformade bladen, den kägelformade blomman och det med vårtor fint besatta stiftet. Förekommer i rasbranter av serpentinjord med tall och en, endemiskt i sydvästra Anatolien.

Fritillaria carica

Veckans Fritillaria (7)

2009-02-13T08:37:00.005+01:00

F. sororum, ovan, är en förhållandevis nybeskriven art (1998) publicerad av Jimmy och Karin Persson vid Göteborgs Botaniska Trädgård respektive Göteborgs Universitet. Den har 6-9 strödda, blågröna, smalt jämnbreda blad och bildar en eller två blommor. Kalken är brett klockformad och sammansatt av kalkblad saknandes fascia, men något rutmönstrad eller åtminstone tydligt fläckad i purpurbrunt på en blågrön grund. Kalkbladets kanter är mot spetsen oftast helt purpurbruna och nektarierna bruna, med distans från basen. Höjd 25-45 cm. Förekommer i turkiska Taurus på omkring 500-1000 meters höjd i skogar av Pinus brutia på kalkstensberggrund.

F. rhodia har strödda blad och bildar en till tre smalt klockformade blommor med kalkblad utvändigt gulgröna och invändigt gulaktiga. Nektarierna är gröna, elliptiska och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 6-30 cm. Förekommer i tallskogar och steniga platser endemiskt på de östra Medelhavsöarna. Arten urskiljs genom sina gula till gröna kalkblad och de lineära, mycket smala bladen.

F. viridiflora har nederst strödda blad medan de översta är kranssittande om tre. Bildar smalt klockformade, gröna blommor. Höjd 12-25 cm. Förekommer på steniga, om vintern översvämmade fält endemiskt i södra Anatolien. Arten är endast dokumenterad från två insamlingar och är dåligt känd. Arten urskiljs genom sina centimeterbreda, lansettformade blad, de gröna blommorna och de ca 3-3,5 cm långa kalkbladen (Jfr. F. stribrnyi och F. bithynica: ca 1,5-3 cm).

F. stribrnyi (bosporisk klocklilja) ovan, har strödda blad och bildar en till tre, smalt klockformade blommor. Kalkbladen är purpurfärgade eller blådaggigt gröna, kantade i purpur, ej rutmönstrade. Nektarierna är placerade vid kalkbladets bas. Höjd 10-30 cm. Förekommer i skogar, buskage och på gräsbevuxna platser från Thrace (europeiska Turkiet) till södra Bulgarien. Arten skiljs från F. rhodia och F. fleischeriana genom sina centimeterbreda, lansettformade blad och de gröna blommorna, från F. viridiflora genom de ca 1,5-3 cm långa kalkbladen och från F. bithynica genom de i förhållande till bredden betydligt längre men också de flertaligare (10-14) bladen.

F. bithynica (gröngul klocklilja) ovan, har nedtill motsatta blad medan de övre stödbladen sitter kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas ensam eller om två och är sammansatt av utvändigt blågröna till gulgröna, stundtals i purpur markerade kalkblad med en gröngul insida. Nektarierna är lansettformade, bruna eller gröna och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 7-20 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och i buskage av Quecus coccifera endemiskt i nordvästra och västra Anatolien. Urskiljs som F. stribrnyi men har färre (6-7) blad som endast är 2-4 gånger längre än breda.

F. minuta (bronsklocklilja) ovan, har strödda blad med stundom de övre kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas om en till tre och är sammansatt av purpurgula eller rödbruna, ej rutmönstrade men stundtals fläckade kalkblad. Nektarierna är lansettformade, gröna och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 10-20 cm. Förekommer vid snölegor i lövfällande ekbuskage i östra och sydöstra Anatolien och i nordvästra Iran. Urskiljs genom sin smalt klockformade blomma och det glatta, till hälften tredelade stiftet.

F. latakiensis (latakia-klocklilja) har fem till sju strödda blad och en eller två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är utvändigt purpurfärgade och invändigt gröngula, ej rutmönstrade. Nektarierna är smalt lansettformade och placerade strax intill kalkbladets bas. Höjd 12-25 cm. Förekommer i lövfällande buskage och skogar i sydvästra Anatolien och Syrien. Liknar F. minuta men urskiljs genom sina jämnbreda, trubbiga, 4-7 mm breda blad och de jämnbreda och trubbiga yttre kalkbladen.

Veckans Fritillaria (6)

2008-11-27T11:48:00.004+01:00

Fritillaria crassifolia (ssp. crassifolia) (ovan) har strödda, vanligen fyra, blad och en till fyra brett klockformade blommor med gröna eller gulaktiga kalkblad, rutmönstrade i brunt. Nektarierna är lineära och placerade med distans från basen. Höjd 3-10 cm. Förekommer på rasbranter av kalksten endemiskt i nordöstra och södra Anatolien. Fritillaria crassifolia skiljer sig från Fritillaria acmopetala genom de lineära till lineärt lansettformade nektarierna som är mer än hälften så långa som kalkens bräm.

Underarten kurdica (ovan) urskiljs genom att den har fler (5-7) och längre blågröna blad, nektarierna bildar en upprätt ås och de inre kalkbladen är trubbiga. Förekommer på stäpper, klippavsatser och rasbranter i sydöstra Anatolien, nordvästra och västra Iran, Libanon och nordöstra Irak.

Underarten hakkarensis liknar ssp. kurdica med undantag från de skarpt tillspetsade inre kalkbladen och de blänkande, gröna bladen. Förekommer på rasbranter i stenig jord vid snölegor i sydöstra Anatolien och nordöstra Irak.

Fritillaria straussii har motsatta eller kransställda, blankt gröna blad med en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är gröna som unga men mognar ofta till mörkt rödbrunt, helt rutmönstrade. Höjd omkring 10 cm. Förekommer i sluttningar med arter ur Umbelliferae, Astragalus och i ekbuskage i sydöstra Anatolien och Iran. Fritillaria straussii skiljer sig från Fritillaria crassifolia genom sina kransställda blad.

Fritillaria poluninii har sex till åtta centimeterbreda, snarast motsatta eller strödda blad och en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är violetta till gråaktiga med purpuraktiga eller gröna nerver. Nektarierna är gröna utan svart fläck. Höjd 4-8 cm. Förekommer i kalkstensrasbranter och invid snölegor endemiskt i Sulaimaniya-distriktet i nordöstra Irak.

Veckans Fritillaria (5)

2008-10-02T14:48:00.004+02:00

Veckans två första arter är båda vanliga i handeln och är ganska lättodlade. För nybörjaren är dessa arter att rekommendera och de bör sättas nu under hösten, så snart som möjligt!

Fritillaria pontica (ovan) har vanligen åtta motsatta, nästan motsatta eller kransställda blad och en brett klockformad blomma. Kalkbladen är gröna med rödbrun anstrykning och aldrig rutmönstrade, dess nektarier är runda, svartaktiga och placerade fem millimeter från basen. Höjd 15-45 cm. Förekommer i öppna skogar i buskage i norra Turkiet och dess närliggande öar till Balkan. Från grekiska Lesbos har varietet substipeltata beskrivits. Arten är vanligt förekommande i handeln och kan anses som en av de riktigt odlingsvärda. Blommans teckning är bedårande med sin purpurbruna anstrykning mot den silvergröna bakgrunden. Är förhållandevis lättodlad i en väldränerad trädgårdsjord i soligt läge.

Fritillaria acmopetala har strödda, lineära blad och en brett klockformad, något rundad blomma sammansatt av gröna kalkblad med markeringar i brunt, dock aldrig rutmönstrade. Nektarierna är äggrunda till äggrunt lansettformade, svarta eller gröna, placerade med distans till basen. Höjd 15-45 cm. Förekommer i öppna skogar, buskage och majsfält i södra Anatolien, Cypern, Libanon och möjligen Syrien. Underarten wendelboi urskiljs genom sina lansettformade, bredare blad och sin kantigare blomma, växande i cederskogar och på steniga, kalkrika platser. Endemisk i södra Anatolien. Fritillaria acmopetala skiljer sig från Fritillaria pontica genom avsaknaden av kransställda blad och de ovingade frökapslarna. Fritillaria acmopetala hör liksom föregående art till de vanligt förekommande arterna i handeln. Lättodlad i soliga lägen i väldränerad trädgårdsjord.

Fritillaria whittallii (ovan) har strödda blad och en eller två brett klockformade blommor med gröna, i brunt rutmönstrade kalkblad. Nektarierna är äggrunda till cirkelrunda och placerade med distans från basen. Höjd 10-20 cm. Förekommer i rasbranter och i cederskogar endemiskt i sydvästra Anatolien.

Veckans Fritillaria (4)

2008-09-23T16:03:00.005+02:00

Fritillaria michailovskyi (ovan) har strödda blad och en till fyra, brett klockformade blommor sammansatta av purpurbruna kalkblad, gula vid spetsen. Nektarierna är lineära och gula, avsmalnande och vanligen mörkfärgade vid basen. De döda kalkbladen sitter kvar när kapseln mognar. Höjd 6-24 cm. Förekommer endemiskt i rasbranter och på steniga kullar i östra Anatolien.

Fritillaria alburyana har strödda eller nästan motsatta blad och bildar en eller två fatlika till skålformade, upprätta, horisontala eller nickande blommor. Kalkbladen är blekt rosa till purpurrosa, lätta rutmönstrade med gröna, elliptiska nektarier, placerade strax intill basen. Höjd 4-10 cm. Förekommer vid snölegor på rasbranter endemiskt i östra Anatolien. Arten urskiljs främst genom blommans form och sällsynta färg.

Fritillaria hermonis (ssp. hermonis) har grågröna blad och en brett klockformad blomma. Kalkbladen är mörkt purpurfärgade och rutmönstrade i rött och brunt, invändigt är de djupare röda till purpurfärgade. Nektarierna är korta, svarta och endast något utstående. Höjd 5-13 cm. Förekommer i rasbranterna till berget Hermon i Libanon, endemiskt. Mycket sällsynt i odling. Underarten amana (bild ovan) är betydligt vanligare i odling och har strödda blad och en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är gröna med strimning, rutmönstrade eller fläckade i brunt eller purpur. Nektarier äggrunda, gröna eller svartaktiga med distans från basen. Höjd 8-35 cm. Förekommer i rasbranter, ofta i skugga i södra Anatolien och Libanon.

Veckans Fritillaria (3) - Mellanöstern

2008-09-02T15:59:00.009+02:00

Fritillaria persica (mörk klocklilja) har strödda blad och ett, eller inget, stödblad per blomma. De 7-20 klockformade blommorna bildar en utdragen klase med purpuraktiga eller gröngrå kalkblad. Nektarierna är triangelformade och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 20-100 cm. Förekommer på steniga sluttningar och vid odlad mark i södra Anatolien, Syrien, Libanon, Jordanien, Irak och Iran. Numera betraktas Fritillaria libanotica som synonym under Fritillaria persica men när den ses som art urskiljs den genom de vårtbesatta ståndarsträngarna (F. persica: glatta) och de gröngulaktiga till blekt violetta blommorna (F. persica anses då ha djupt violetta blommor). Formen Fritillaria persica f. alba säljs under namnsorten 'Ivory Bells' (bild ovan) och är en underbart vacker och odlingsvärd sort.

Fritillaria latifolia (glansig klocklilja, ovan) har nedtill snarast motsatta blad medan resterande stjälk har strödda. Den mycket brett klockformade blomman bildas enstaka och har purpurrött rutmönstrade kalkblad med en gulgrön i purpurrött rutmönstrad insida. De djupt intryckta nektarierna är smalt äggformade till lancettformade och placerade omkring en centimeter från kalkbladets bas. Höjd 4-35 cm. Förekommer på gräsbevuxna platser i och ovanför tall-zonen från Kaukasus genom nordöstra Anatolien till Iran.

Fritillaria aurea (guldgul klocklilja, ovan) har strödda blad och bildar en ensam, mycket brett klockformad blomma. Kalkbladen är gula, rutmönstrade i orange eller rödbrunt och har rombiska nektarier en knapp centimeter från basen. Höjd 4-15 cm. Förekommer i enskogar, norrvända klippavsatser och snölegor, vanligen i kalksten i centrala och södra Anatolien. Arten är närstående F. latifolia men skiljer sig genom blommans färg och mindre storlek.

Utbredning och artbeskrivningar – Mellanöstern

2008-08-22T18:04:00.008+02:00

De flesta av arterna ur släktet Fritillaria som vi trädgårdsamatörer kommer i kontakt med kommer från Mellanöstern. Inte minst är några av de turkiska arterna ganska vanliga på marknaden, men många återstår att odla till och med för den mest insatte entusiasten. Med denna artikel vill jag beskriva de arter som återfinns i området och nämna något om dess odling.

Introduktion
Området som artikeln tar upp omfattar länderna som utgör Mellanöstern. Med Mellanöstern menas den moderna definitionen som etablerades år 1932 av brittiska flygvapnet och omfattar länderna på Arabiska halvön, Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Egypten, Jordanien, Irak och Iran.

I Mellanöstern förekommer arter ur släktet Fritillaria endast i omkring fem länder, vilka utgör ett bälte från Turkiet genom Syrien och Libanon till Irak, genom norra Iran ut i Centralasiens Turkmenistan och Västasiens Afghanistan. De västra delarna utgörs av Anatolien, det vill säga asiatiska Turkiet, som domineras av långa, öst-västliga bergskedjor. I norr återfinns Pontiska bergen och på södra halvön sträcker Taurus bergskedjor sig fram till iranska gränsen. Största delen av Anatolien har varmtempererat klimat men de inre, östra och nordöstra delarna är kalltempererade. De inre delarna har en årsnederbörd på 250-350 mm och temperaturen kan tangera 0˚C om vintern och uppgå till 23˚C på sommaren. De höglänta ytterområdena får 700 mm regn om året och har medelhavsklimat med omkring 11˚C på vintern och 29˚C på sommaren. Floran domineras här av städsegröna buskar som Arbutus (nedan), Pistacia, Erica, Laurus, olika ekar och enar.

Arbutus

I Taurus utgörs skogarna av Pinus nigra, cypresser och libanonceder. Det östra kustområdet till svarta havet får upp till 2400 mm, fördelat över hela året. Här karakteriseras floran av skogar med Abies nordmanniana (nedan), ekar och lönnar.

Nordmansgran, Abies nordmanniana

Huvuddelen av Turkiets arter ur släktet Fritillaria förekommer i asiatiska Turkiet (Anatolien) men enstaka arter förkommer även i europeiska Turkiet (Thrace). Genom Kaukasus i norr sammanbinds ett antal arter med utbredningsområde från Ryssland och dess avknoppade stater med Turkiet. På samma sätt delar sydöstra Anatolien sina arter med främst Iran men även med Syrien och Irak. Dock är merparten av Turkiets arter endemer.

Gränsande till södra Turkiet återfinns Syrien med ett övervägande Medelhavsklimat med torra, varma somrar och regniga, milda vintrar. Årsnederbörden uppgår till 750-1250 mm invid Medelhavet, medan de inre delarna endast får 250-500 mm. I bergsområdena kan floran bli förhållandevis artrik med tamarisker, olika Salix och poppel. Dock utgörs största delen av Syrien av trädlös stäpp med örtartad vegetation som olika malörter och mållor. I öster förekommer törelväxter och flockblomstriga växter.

Längre söderut sträcker Libanon ut sig längs Medelhavet med ett varmtempererat, mediterrant klimat. Somrarna är även här varma och torra medan vintrarna är milda och regniga. Temperaturen sjunker sällan under 2˚C men kan uppgå till 32˚C på somrarna. Kuststräckan är ganska rik och är hem för flera kransblommiga växter, orkidéer och lökväxter, buskvegetationen utgörs av ekar samt arter ur Pistacia, brakved och cistrosor. På högre höjd domineras sluttningarna av berberis och kvarstående skogar av libanonceder och Pinus brutia.

Turkiet och Syrien gränsar i öster till Irak med rika högländer, medan öknar breder ut sig i väster och de centrala delarna utgörs av lågländer. Landet tillhör ökenklimatbältet och tar emot omkring 150 mm regn om året och har en sommartemperatur på 35˚C och januaritemperatur på 10˚C. I de nordöstra områdena faller omkring 1000 mm regn i form av snö under vintern, här förekommer stäpper på lägre höjd och skogar sammansatta av olika ekar och sumakväxter med rik örtvegetation.

Områdets östliga utpost utgörs av Irans bergskedjor där Elburtz och Zagrosbergen är de intressantaste för denna artikel. Temperaturen i bergen kan sjunka till -20˚C medan kustområden har en sommartemperatur på 35˚C. Elburtz placering invid Kaspiska havet gör att nederbörden och luftfuktigheten är hög. Som ett resultat är vegetationen frodig och artrik med skogar av lövfällande träd som vingnöt och korstörne medan ekar, lönnar och avenbok förekommer på högre höjd. Likaså tar Zagrosbergen emot en försvarlig mängd nederbörd och här breder glesa ekskogar ut sig.

Vingnöt, Pterocarya

Veckans Fritillaria (3) - Centralasiens fyra sista arter

2008-08-05T20:27:00.009+02:00

Fritillaria raddeana har strödda eller snarast kransställda blad och två till sju flockbildande, brett klockformade blommor. Kalkbladen är blekt gula eller grönaktiga med flera gulgröna nerver och har basala, grunda nektarier, knappt synliga från utsidan. Förekommer i buskage och på steniga sluttningar vid foten av bergskedjan Chrebet Kopet-Dag i Turkmenistan.

Fritillaria regelii (ovan) har såväl motsatta som strödd blad men endast på stjälkens mitt. Den oftast ensamma, nickande, klockformade blomman har brunvioletta kalkblad med ett flertal mörka nerver och avlånga, ytliga nektarier. Höjd omkring 40 cm. Förekommer på bergssluttningar och i täta växtbestånd i Pamir.

Fritillaria eduardii har jämnt fördelade blad över stjälkens undre två tredjedelar och de klockformade, upprätta eller något nedböjda blommorna bildar en toppställd flock. Kalkbladen är lysande röda och har runda, ytliga nektarier invid basen. Höjd 40-60 cm. Förekommer på bergssluttningar i Tadzjikistans berg.

Fritillaria pallidiflora (ovan och nedan) har strödda, stundom närmast motsatta eller snarast kransställda blad. Blomställningen utgörs av två till fem nickande, klockformade blommor med blekt gula kalkblad, något mörkrött fläckade och med mörkare gula nerver. Nektarierna är äggrunda till avlånga, djupt konkava på kalkbladets insida och utpekande i rät vinkel. Höjd 15-45 cm. Växer i skogar, buskage, ängar, gräsklädda sluttningar och bergsstäpper i nordvästra Xinjiang (bergskedjan Tien Shan) och Kazakstan.

Arten är ganska vanlig i handeln och erbjuds till rimligt pris. Den odlas i fuktighetshållande trädgårdsjord och har inget krav på att bakas i en lökbädd under sommaren.

2008-07-29T10:51:00.011+02:00

Veckans Fritillaria (2)
Veckans fyra arter under släktet Fritillaria kommer alla från Centralasien. Även om de är sällsynta i odling förekommer åtminstone Fritillaria sewerzowii i handeln hos flera specialistodlare. Odlingsförutsättningarna skiljer sig inte mycket från de tidigare omskrivna arterna, möjligen med undantag från den sällsynta Fritillaria olgae som inte har samma krav på att bakas under sommaren. I övrigt odlas dessa arter med fördel i upphöjda bäddar, skyddade från sommarregn.

De landskap som dessa arter kommer från skiljer sig i hög grad från våra svenska odlingsförhållanden och terrängtyper. Största delen av Centralasiens västra delar utgörs av låglänta grässtäpper och sandöknar medan de östra delarna är mycket bergiga. De nordvästra delarna av Kazakstan var tidigare bevuxen som gles stäpp, men uppodlingsförsök orsakade uttorkning och tre miljoner hektar består där nu av naken sand. I Kirgizistan upptar bergsmassivet Tien Shan större delen av landets yta och där återfinns alpina och subalpina ängar som på högre höjd i ersätts av köldöknar. Bergens väst- och nordsluttningar får mer regn och där återfinns barrskogar på lägre höjd. På samma sätt är det bergiga Tadzjikistan högt beläget eftersom norra och mellersta delarna domineras av utlöpare till bergsmassivet Tien Shan. Större delen av landet täcks av torrmarksvegetation med gräs och buskar och endast 4 % av landets yta täcks av skog. På bergens mellanhöjder kan skogar av Juniperus och någon gång Juglans och Acer turkestanicum påträffas.

Fritillaria ruthenica (ovan och nedan) har strödda eller motsatta blad, varav de övre är kransställda om tre, med en gles, toppställd blomklase bestående av 1-5 brett klockformade blommor. Kalkbladen är mörkt röda eller svartaktiga, ofullständigt rutmönstrade med ett gulgrönt nedåtriktat band. Nektarierna är grunda, rundat ovala eller jämnbreda och bildar en köl på kalkbladets utsida. Höjd 20-50 cm. Förekommer i buskage, ängar och steniga lokaler från Kaspiska havet och Aralsjön i väster till Balkasjsjön och floden Syr-Darja i norr. Arten blir relativt hög i odling och med sina skira, smått upprätta blommor är den en prydnad i skyddade stenpartier och lökbäddar.

Fritillaria sewerzowii (nedan) har över stjälken jämnt fördelade, strödda blad, med undantag för den bladlösa, nedre delen. Blomställningen är toppställd och består av trattformade till klockformade, nickande blommor sammansatta av brunvioletta till gulgröna kalkblad. Nektariet är i form av en skåra, ståndarsträngar mörkt rödvioletta. Arten urskiljs genom sin homogena lök och de karakteristiska nektarierna. Höjd 20-50 cm. Arten förekommer vid foten av berg på steniga sluttningar och i skogar av Juniperus. I väster till floden Syr-Darja (Kazakstan) som utmynnar i Aralsjön och i söder till bergsmassivet Pamir (Tadzjikistan). Arten förekommer i handeln och de holländska odlarna brukar erbjuda den till ganska höga priser. Dess odlingsvärde ligger i de säreget färgade blommorna och den täta blomställningen, dess höjd gör även att den inte försvinner i en trädgårdsanläggning.

Fritillaria ferganensis har mestadels motsatta blad, men de mittersta ofta kransställda, och en ensam, nickande, brett klockformad blomma. Kalkbladen är ljust rosavioletta, grönaktiga undertill och rutmönstrade i grönbrunt med avlångt nektarie, väl synligt från utsidan. Höjd 25-40 cm. Förekommer i bergsmassiven Ferganskij Chrebet och Alajskij Chrebet (Kirgizistan) i steniga sluttningar och enbuskage.

Fritillaria olgae (nedan) har över stjälken ganska jämt fördelade kransställda eller motsatta blad, vid spetsen inrullade likt ett klänge. Den brett klockformade blomman bildas om en till fem och är nedböjd och starkt avsmalnande till basen. Kalkbladen är gulgröna på utsidan och mörkgröna invändigt med purpurfärgade spetsar eller fullständigt rödvioletta och har purpursvarta, triangulära nektarier vid basen. Lägre former producerandes endast en blomma härstammar från östra delarna av artens utbredningsområde, vid Kuli-Kalon-sjön. Förekommer i skogar av Juniperus, i raviner och på sluttningar i Mount Kuhitang i Turkmenistan.

Veckans Fritillaria: arterna i sektion Rhinopetalum

2008-07-13T00:21:00.020+02:00

Här publiceras de fem första arterna för "Veckans Fritillaria". De kommer alla från det heta centralasien där medeltemperaturen i juli uppgår till 30˚C och vintrarna sällan går under -7˚C. I bergen kan medelnederbörden uppgå till 300 millimeter om året, medan ökenområdena får endast låga 80 mm. Detta till trots, är arterna odlingsbara i svenskt klimat, även om väldränerade lägen, skyddade från sommarens regn är en förutsättning.

Fritillaria karelinii har strödda blad och toppställd blomställning bildandes en klase. Blomman är nickande och klockformad, sammansatt av rosavioletta kalkblad med en mörk fläck invid basen eller mörkt fläckad eller rutmönstrad. Nektariet är försett med sporre och riktad in mot blomstjälken. Höjd 10-20 cm. Urskiljs genom kalk med endast ett symmetriplan (zygomorfisk), nästan klotrunda ståndarknappar, rutmönstrade kalkblad och hårighet på plantans alla delar. Skiljs från Fritillaria gibbosa genom att frökapslarna saknar vingar. Förekommer på stäpper, i sandiga jordar och på berssluttningar i väster till Kaspiska havet och Aralsjön till Balkasjsjön (Kazakstan) i öster och Karakumskij och Chrebet Kopet-Dag (Turkmenistan) i söder.

Fritillaria gibbosa (nedan) bildar zygomorfiska, nickande, klockformade blommor bestående av rosa kalkblad med mörkare nervatur, ofullständigt rutmönstrad vid mitten. Nektarierna trubbiga, sporrbildande och på utsidan täckta av mjukt hår. Höjd 15-20 cm. Liknar i stort Fritillaria karelinii, men urskiljs genom sina vingade frökapslar. Förekommer i steniga sluttningar från Kaukasus till Chrebet Kopet-Dag genom norra Iran men även kring städerna Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan och Quetta i västra Pakistan. Den växer tillsammans med Rosa persica, Poa bulbosa och arter ur släktet Artemisa. Arten utgör en underbart söt planta med flera vackert rosafärgade, försynt nickande blommor.

Fritillaria ariana har strödda blad och bildar en blomklase med en till åtta klockformade blommor sammansatta av blekt rosa, mot mitten mörkare kalkblad med purpurfärgade nervatur och på insidan gula, basala fläckar och på utsidan mörka fläckar. Nektarier sporrliknande. Höjd upp till 40 cm. Urskiljs genom kalk med endast ett symmetriplan, nästan klotrunda ståndarknappar och skiljs från Fritillaria karelinii och Fritillaria gibbosa genom avsaknaden av rutmönstring på kalkbladen och genom att plantan i allmänhet är glatt, stundom med undantag för bladkanterna. Förekommer i sanddyner och sluttningar vid Karakumskijöknen och bergskedjan Chrebet Kopet-Dag i Turkmenistan, men även i nordöstra Iran och norra Afghanistan vid städerna Mazar-i Sharif och Maimana.

Fritillaria bucharica (nedan) har strödda blad och blomställningen bildar en vippa med flera nickande, klockformade blommor. Kalkbladen är vita, gröna eller ofullständigt violetta vid basens insida med tre till fem grönaktiga längsgående nerver. Nektarierna är tydliga, håriga och mörkt gröna och fläckade i violett på utsidan. Höjd 15-30 cm. Urskiljs genom blommans radialsymmetriska kalk och avlånga ståndarknappar. Skiljs från Fritillaria stenanthera genom de brett klockformade blommorna. Förekommer i sluttningar och på bergens flodbanker i Pamir och i bergskedjan Badakshan i nordöstra Afghanistan. Arten utgör kanske snarare en kuriositet än en skönhet i trädgårdsanläggningen.

Fritillaria stenanthera (nedan) har strödda blad med en blomklase bestående av en till åtta klockformade blommor. Kalkbladen är rosavioletta med tre grönaktiga nerver, vid basen mörka i brunviolett till grönbrunt. Nektarier sporrformade. Höjd 6-15 cm. Skiljs från Fritillaria bucharica genom den flata kalken. Förekommer i norr till floden Syr-Darja (Kazakstan) och i söder till bergsmassivet Pamir (Tadzjikistan) på steniga sluttningar.

Något om odling av centralasiatiska klockliljor
De centralasiatiska klockliljorna är starkt påverkade av det kontinentala klimatet och de börjar vegetera tidigt på året, de kan börja blomma redan i februari. Som ett resultat av Centralasiens heta somrar behöver lökarna bakas under sommaren och skyddas från regn för att inducera nästkommande års blomning. Bäst gör sig kanske de flesta av arterna i alpinhus eller i ett kallväxthus, men i en lökbädd skyddad från starka vindar och med glas skyddande från sommarregn kommer de flesta arter att utvecklas väl. Jorden måste kunna torka ut snabbt men även vara vatten- och näringshållande, varför en jord sammansatt av höghumifierat organiskt material och mycket grus borde vara den bästa.

För den som får möjlighet att odla den sällsynta F. stenanthera bör tilläggas att den under våren har relativt stort behov av vatten och att den naturligt skuggas under sommaren av perenn örtvegetation och buskar. Därför bör löken hållas sval men torr, och då omplantering sker bör det göras tidigare än hos de europeiska arterna eftersom rotbildningen börjar tidigt om hösten.

Lozina-Lozinskayas nyckel till arterna i sektion Rhinopetalum (1935/1985)

Den ryska botanisten Agnia Sergeyevna Lozina-Lozinskaya arrangerade arterna under bland annat släktet Fritillaria och den då giltiga släkten Rhinopetalum i Komarovs Flora of the U.S.S.R (vol. IV). Nyckeln nedan är en översättning av den engelska utgåvan (1985) av Flora of the U.S.S.R och ger en fingervisning om hur man kan särskilja arterna ur sektion Rhinopetalum.

1 Blomma med ett symmetriplan, ståndarknappar nästan klotrunda
--2 Kalkblad rutmönstrade, plantan mjukt hårig
-----3 Kapsel ovingad: Fritillaria karelinii
-----3 Kapsel vingad: Fritillaria gibbosa

--2 Kalkblad ej rutmönstrade, plantan glatt eller stundom med hårförsedda bladkanter: Fritillaria ariana
1 Blomma radialsymmetrisk, ståndarknappar avlånga
--4 Blomma brett klockformad: Fritillaria bucharica

--4 Blomma med snarast flat kalk: Fritillaria stenanthera

En introduktion till släktet Fritillaria - 2: Taxonomi

2008-07-12T23:25:00.019+02:00

Att urskilja släktet Fritillaria

De tre flororna Flora of Turkey, Flora of the USSR och Flora of China är de som tar upp flest arter ur släktet Fritillaria. Dessa floror ger en riktning om hur släktet urskiljs och vilka karakteristika som särskiljer släktet Fritillaria.

Genom sina hängande blommor ställs Erythronium och Fritillaria bredvid varandra i nyckeln i Flora of Turkey. Lilium har avfärdats genom större antal blad och de fritt rörliga ståndarknapparna som är fästa på sidan mot ståndarsträngen. I Flora of the USSR framstår ett större antal släkten som idag betraktas som sektioner under släktet Fritillaria.

Släktet Lilium avfärdas återigen genom infästningen av ståndarsträngen i ståndarknappen och den trattformade kalken och Erythronium genom sina kraftigt bakåtböjda kalkblad. I Flora of China avfärdas Cardiocrinum genom sina hjärtformade till äggformade blad med nätlik nervatur. Avsaknaden av konkava nektarier och avsaknaden av köttiga och mjöliga lökfjäll skiljer bland annat Notholirion, Lilium och Nomocharis från Fritillaria. Angående de senare skiljer Fritillaria sig oftast markant från sina släktfränder i familjen Liliaceae, men enstaka asiatiska arter under Lilium och Notholirion kan verka snarlika. Exempelvis har Lilium souliei vänt både i släktena Fritillaria och i Notholirion. Från dessa två skiljer sig Fritillaria genom lökens köttiga, mjöliga fjäll och kalkbladens konkava nektarium och att Notholirion har en torr, brun tunika kring löken. De kinesiska Lilium saknar även smålökar runt moderlöken, något som dock Notholirion har.

Att urskilja sektioner och arter
Följande genomgång av sektioner och synen på arttillhörighet utgår från tre källor: Studies in the Genus Fritillaria (Turrill och Sealy 1980), The Gardener’s Guide to Growing Fritillaries (Pratt och Jefferson-Brown 2002) och Flora of the USSR (1935/1985).

Turrill och Sealy (1980) urskiljer fyra sektioner hos släktet Fritillaria: Fritillaria, Theresia, Liliorhiza och Petilium. Dessa sektioner etablerades av John Gilbert Baker (1874) och Edmond Boissier (1882) och i Turrill och Sealys bearbetning är lökens morfologi avgörande tillsammans med blomställningens och stiftets karaktärer. För Turrill och Sealy utgör Fritillaria sewerzowii (vänster) enda arten i släktet Korolkowia, varför sektion Korolkowia inte förekommer i deras uppställning.

Sektion Fritillaria (undersektion Fritillaria) urskiljs genom att löken vanligen är sammansatt av två eller någon gång tre eller fyra, köttiga eller mjöliga, halvsfäriska fjäll, mer eller mindre omgivna av resterna av tidigare års fjäll. Stjälken bär en eller ibland två eller tre blommor och i fallen F. olgae, upp till åtta och hos F. karelinii och F. bucharica upp till elva blommor. Stiftet är till hälften tredelat. Exempel på arter är kungsängsliljan (F. meleagris) och F. michailowskyi (vänster). Undersektion Olostyleae urskiljs genom att ha ett vid spetsen helt till trelobat stift, exempel är F. caucasica (ovan) och F. sibthorpiana (nedan).

Sektion Theresia urskiljs genom sitt enda homogena, köttiga, ägglika eller elliptiska fjäll, ofta innesluten av resterna av tidigare års fjäll. Blommorna bildas om 6 till 24 (mer sällan 30-34) i en toppställd klase och har ett odelat stift. Den enda arten är F. persica, som förekommer i västra Asien.

Sektion Liliorhiza har en lök bestående av flera överlappande, köttiga fjäll, ofta omgivna av flera smålökar. Blomman bildas vanligen om en eller två, tillfälligtvis fyra och sällan fem, men upp till elva hos somliga arter. Stiftet är till hälften tredelat, något lobat eller odelat vid spetsen. Sektion Liliorhiza förekommer framför allt i västra Nordamerika, men med F. dagana (nedan), F. camtschatcensis och F. maximowiczii även i östra Asien och västra Kina.

Sektion Petilium har en lök bestående av flera stora, upprätta, överlappande, köttiga fjäll och bildar tre till fem blommor (ofta sju eller fler hos odlade exemplar) i flock. Blommans stift är till hälften tredelat och blomman bildas i vinkeln mellan de likt i en tofs placerade bladen och den styva stjälken. Arterna förekommer från sydöstra Turkiet till Himalaya. Kejsarkronan (F. imperialis) är den kanske mest kända arten i denna sektion.

Pratt och Jefferson-Brown (2002) ställer upp släktet Fritillaria i sex sektioner där sektion Eufritillaria i stort motsvarar sektion Fritillaria hos Turrill och Sealy. Petilium, Theresia och Liliorhiza kvarstår men släktet splittras i ytterligare sektioner: Rhinopetalum och Korolkowia.
Sektion Rhinopetalum urskiljs genom de stora och ofta sporrlika nektarierna. Sektionen har sitt ursprung i det numera ogiltiga släktet Rhinopetalum, som bland annat används av Lozina-Lozinskaya i Flora of the USSR. Enligt Turrill och Sealy (1980) ligger arterna i sektion Rhiopetalum så nära varandra att F. gibbosa (vänster), F. ariana och F. stenanthera bör betraktas som synonymer under F. karelinii, och endast denna och den närstående F. bucharica kan ges artstatus, men då i sektion Fritillaria undersektion Olostyleae. Uppfattningen delas dock inte av senare författare: Rechinger betraktar i Flora Iranica (1990) F. bucharica, F. gibbosa och F. ariana som arter tillhörande undersläktet Rhinopetalum. Även Rix (1977 och 1989) urskiljer undersläktet Rhinopetalum med arterna F. gibbosa, F. ariana och F. stenanthera.

Sektion Korolkowia urskiljs som eget släkte av Lozina-Lozinskaya i Flora of the USSR (1935) med hänsyn till lökens enda, solida fjäll och att nektarierna är utdragna till en fåra. Turrill och Sealy (1980) delar uppfattningen om släktesstatus men bland annat Pratt och Jefferson-Brown (2002) och Rix (1989) betraktar Korolkowia som en sektion i Fritillaria.

I Flora of the USSR (1935/1985) ställer Lozina-Lozinskaya upp de aktuella arterna under släktet Fritillaria i tre sektioner och fem serier. Som vi sett ovan behandlas sektion Rhinopetalum som släktet Rhinopetalum och likaså får sektion Korolkowia släktesstatus. I en modern tolkning kan vi betrakta uppställningen som fem sektioner sammanfallande med de tidigare nämnda. Sektion Theresia saknas, eftersom F. persica inte har sitt utbredningsområde inom dåvarande Sovjetunionen.

Även i Flora of the USSR framträder sektion Eufritillaria som arter med små lökar, 1-1,5 cm i diameter, sammansatta av två köttiga fjäll och de bildar enstaka eller fåblommiga klasar. De fem serierna under Eufritillaria är: Alternifoliae med klockformade blommor i toppställd klase, eller sällan enstaka, här ingår F. pallidiflora (nedan).

Trichostileae med strödda blad och enstaka blommor, dess kalk är kägelformad och stiftet är delat till en fjärdedel, här ingår F. kotschyana. Olostyleae med strödda blad och enstaka blommor, kalken är klockformad och stiftet är enkelt eller delat i tre märkesflikar, här ingår F. caucasica (vänster). Discolores med klockformad kalk och där övre och undre delarna är i olika färger eller har fascia, här ingår F. michailowskyi. Slutligen återstår undersektion Verticillatae med kransställda blad men stundom med de mittersta strödda och blommor i toppställd klase eller enstaka, här ingår F. walujewi.

Lozina-Lozinskayas sätt att betrakta de övriga sektionerna Petilium och Liliorhiza (Liliarhiza enligt stavningen i Flora of the USSR) skiljer sig inte avgörande från författarna enligt ovan.

Avslutning
Eftersom jag inte är botanist är jag mycket försiktig i att sätta ner foten rörande taxonomiska frågor. Släktet Fritillaria utgör omkring 130 arter som stundtals står varandra mycket nära och övergångarna mellan formerna är ofta vaga och flytande. Denna problematik borde vara den huvudsakliga orsaken till att någon monografi över släktet ännu inte är skriven.

För praktikern och trädgårdsamatören tror jag att många formbeskrivningar underlättar, inte minst för att samlaren ofta intresserar sig för olika provenienser. Jag finner därför en uppställning av sektioner där Rhinopetalum och Korolkowia finns med som praktisk och en uppbrytning av formerna under Rhinopetalum är nog användbar för samlaren och trädgårdsodlaren.

En introduktion till släktet Fritillaria - 1: introduktion och morfologi

2008-07-08T19:50:00.000+02:00

Introduktion
Ordet fritillaria kommer från latinets fritillus, vilket betyder tärningsbägare och syftar på kalkens bägarform. Släktet har varit känt för västerlandets naturvetare i åtminstone femhundra år och ett av de äldsta beläggen är botanisten Matthias de l’Obels (1538-1616) avbildning av ett flertal arter från år 1570. Genom århundradena har bland annat botanisten Carolus Clusius (1526-1609) botanisten och anatomen Caspar Bauhin (1560-1624) i och vår egen Carl von Linné (1707-1778) omtalat och behandlat släktet. I de tidigaste verken betraktades klockliljan, likt många andra växter, som en tillgång inom medicinen, snarare än en prydnadsväxt.

Klockliljorna har huvudsakligen sitt utbredningsområde i norra hemisfärens tempererade områden, men arter förekommer även i exempelvis Kinas subtropiska delar. I västra Nordamerika förekommer ungefär tjugo arter, varav en sträcker sig över till östra Ryssland. Från de torrare delarna av Kina och Ryssland förekommer arter såväl som i de monsunpåverkade delarna. Släktet sträcker sig genom Himalaya till det heta Centralasien, Västasien och Medelhavsområdet för att avsluta i det europeiska inlandet.

Morfologi
Klockliljans blomma utgörs av en kalk, sammansatt av tre yttre och tre inre kalkblad, sex ståndarknappar med ståndarsträngar och en pistill sammansatt av fruktämne, stift och märke. Då rutmönstring, strimning och form kan variera mellan yttre och inte kalkblad, skiljs dessa kalkbladstyper åt. Hos många arter pekar kalkbladets spets något ut från kalken, och hos enstaka arter är spetsen rullad ett helt varv på kalkens utsida. Märket kan vara såväl helt som delat i tre märkesflikar och fruktämnet innehåller tre kammare med vardera två rader med fröämnen. Klockliljor har oftast inga egentliga stödblad men hos somliga arter återfinns ett stödbladsliknande blad invid blomman. Exempelvis liknas kejsarkronans (F. imperialis) tofs ibland med stödblad.
Formen på kalkbladets nektarium (vänster) är ofta avgörande i bestämningsarbetet av klockliljor och de är ofta framträdande även på kalkens utsida. Hos några arter har de karakteristiskt formade nektarierna till och med gett upphov till egna släkten, vilka dock nu betraktas som sektioner inom Fritillaria.

Trots att lökens form är en av de avgörande faktorerna för klockliljornas taxonomi har jag valt att i framtida artiklar inte beskriva löken allt för ingående. Syftet med denna och kommande artiklar är att trädgårdsodlaren skall kunna bilda sig en uppfattning om arternas utseende, och orsaken att vi odlar klockliljor är trots allt det ovanjordiska och inte löken. Här är det dock på sin plats att säga ett par ord om de olika klockliljornas lökar.

Vanligen är klockliljans lök sammansatt av endast två tjocka lökfjäll, men hos en del arter förekommer fyra eller fem skal. I mitten av löken förekommer ofta en hålighet efter föregående säsongs stjälk och somliga arter har en mycket tunn tunika som omger fjällen. Det är vanligast hos de amerikanska arterna att smålökar (risgrynslökar) bildas runt moderlöken, vilka faller av och bidrar till förökningen. Storleken på löken kan variera från lökar små som krokusens till lökar stora som en tennisboll.

Termer
Blådaggighet – en mjölliknande, lätt avskavbar hinna som hos somliga arter täcker vissa organ som stjälk, blad och kalk.

Fascia – den klart gröna stimma som löper längs med, mitt på kalkbladen (nedan).

Fascia hos Fritillaria hermonis ssp. amana

Kalk, brett klockformad – bildas av att nektarierna formar en nästan 90-gradig vinkel, kalken får en ”skuldra”, typiskt hos till exempel kungsängsliljan (F. meleagris).

Kalk, smalt klockformad– kalken bräddas mer eller mindre jämt och någon skuldra bildas aldrig, typiskt hos F. minuta (nedan).

Smalt klockformad kalk hos Fritillaria minuta.

Klänge – inga klockliljor har klängen som separata organ, men hos en del arter rullas bladspetsarna inåt likt klängen för att stödja plantan i närbelägna buskar.

Bladspetsen hos Fritillaria verticillata.

Nektarium – det nektarproducerande organet på kalkbladens insida. Formen är en viktig faktor i bestämningsarbetet med klockliljor.

Rutmönstring – det typiska mönstret hos till exempel kungsängsliljan (F. meleagris), bestående av ljusa och mörka fläckar i regelbundna rader och kolumner (nedan).

Rutmönstrat kalkblad hos Fritillaria meleagris.