Veckans Fritillaria (9)

Fritillaria frankorum (nedan) har fyra till sex strödda, smalt jämnbreda, blånande blad. Blomman bildas om en till två och består av en konisk (klockformad) kalk med gulgröna kalkblad, falnande till purpur. Nektariet är otydligt, lancettformat, grönt och placerat med distans från basen. Höjd 25-45 cm. Förekommer som ogräs på jordbruksmark i södra Turkiet och i nordvästra Syrien.


Fritillaria kittaniae har fyra till fem strödda, smala (0,5 cm), blågröna blad och bildar en ensam, nickande, klockformad blomma. Kalkbladen är utan rutmönstring, de yttre något utåtböjda, blekt purpurfärgade, inre kalkblad klart gula med blek gulgrön fascia. Nektarierna är små, elliptiska och placerade vid kalkens vinkel. Höjd 6-11 cm. Arten förekommer endemiskt i sydvästra Anatolien på kalkstensberggrund i skogar av Cedrus libani på omkring 1500 meters höjd.

Fritillaria mughlae är en av de senast beskrivna arterna (2008) och påminner om F. forbesii. Den har fem till tolv blågröna, strödda blad och bildar en eller två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gulaktigt gröna och falnar till brunt i nervaturen. Nekarierna är grönaktigt gula, lansettformade och placerade invid basen. Höjd 7-25 cm. Arten förekommer på klippiga serpentinjordar i tallskogar och i buskage av Quercus coccifera i sydvästra Turkiet.

Veckans Fritillaria (8)

F. alfredae (ssp. alfredae) har två till sex strödda blad men stödbladen kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas ensam eller om två till tre och är sammansatt av på utsidan blådaggigt gröna kalkblad, invändigt gulgröna. Nektarierna är gröna och placerade strax intill kalkblades bas. Höjd 10-36 cm. Sällsynt i steniga jordar och skogar i Libanon och Syrien.

Underarten platyptera (nedan) urskiljs genom att vanligen ha sju blad varav de lägsta är jämnbreda till jämnbrett lansettformade. Förekommer i lövfällande ekskogar och i buskage av Quercus coccifera i södra Anatolien och syriska Latakia.

Fritillaria alfredae ssp. platyptera

Underarten glaucoviridis (blågrön klocklilja), nedan, urskiljs genom att normalt ha nio till elva blad varav de lägsta är omvänt lansettformade till äggformade. Förekommer i lövfällande ekbuskage endemiskt i södra Anatolien. Det tål att påpeka att formen glaucoviridis har haft flera olika status under 1900-talet. Turrill och Sealy (1980) menar att rätt namn på arten (!) Fritillaria glaucoviridis borde vara F. canaliculata, Rix (1979) sänker emellertid formen till underart under F. alfredae och så är den även beskriven i Flora of Turkey (Rix/Davis 1984).

Fritillaria alfredae ssp. glaucoviridis

Fritillaria sibthorpiana (gyllene klocklilja, föreslaget namn) [16] har två till tre strödda blad och bildar en ensam, smalt klockformad blomma. Kalkbladen är gula och har gröna, jämnbreda till jämnbrett lansettformade nektarier vid basen. Höjd 20-30 cm. Förkommer i skogar av Pinus brutia på kalksten endemiskt i sydvästra Anatolien. Endast känd från två lokaler. Skiljs från Fritillaria alfredae genom avsaknaden av blådaggighet på de gula kalkbladen och den ovingade frökapseln. Jag föreslår det svenska namnet med tanke på den underbart gyllengula färgen hos blomman.

Fritillaria sibthorpiana

Fritillaria minima (gul klocklilja) har mörkt glänsande, strödda blad och bildar en till två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gula, övergående till röda med äggrunda, bruna nektarier vid basen. Höjd 4-8 cm. Förekommer vid snölegor på kalksten endemiskt i sydöstra Anatolien. Skiljs från ovanstående genom sin gula blomma, ovingade kapsel, fler antal och blankt gröna blad.


Fritillaria forbesii har huvudsakligen strödda blad, men nedersta kan vara motsatta. Den smalt klockformade blomman bildas om en eller två och har gröngula kalkblad med lansettformade nektarier vid basen. Höjd 8-20 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och på serpentinjordar endemiskt i sydvästra Anatolien. Skiljs från ovanstående genom de blådaggiga, jämnbreda bladen och att de inre kalkbladen är smalare än de yttre.


Fritillaria carica (ssp. carica) (citrongul klocklilja), nedan, har sex till sju strödda, blådaggiga, smalt lansettformade blad och bildar en till tre smalt klockformade blommor. Kalkbladen är gula övergående till orange och har lansettformade, mörka nektarier vid basen. Höjd 3-15 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och P. nigra, på steniga lokaler, vanligen på kalksten, endemiskt i västra Anatolien. Underarten serpenticola urskiljs genom de brett lansettformade bladen, den kägelformade blomman och det med vårtor fint besatta stiftet. Förekommer i rasbranter av serpentinjord med tall och en, endemiskt i sydvästra Anatolien.

Fritillaria carica

Veckans Fritillaria (7)

F. sororum, ovan, är en förhållandevis nybeskriven art (1998) publicerad av Jimmy och Karin Persson vid Göteborgs Botaniska Trädgård respektive Göteborgs Universitet. Den har 6-9 strödda, blågröna, smalt jämnbreda blad och bildar en eller två blommor. Kalken är brett klockformad och sammansatt av kalkblad saknandes fascia, men något rutmönstrad eller åtminstone tydligt fläckad i purpurbrunt på en blågrön grund. Kalkbladets kanter är mot spetsen oftast helt purpurbruna och nektarierna bruna, med distans från basen. Höjd 25-45 cm. Förekommer i turkiska Taurus på omkring 500-1000 meters höjd i skogar av Pinus brutia på kalkstensberggrund.

F. rhodia har strödda blad och bildar en till tre smalt klockformade blommor med kalkblad utvändigt gulgröna och invändigt gulaktiga. Nektarierna är gröna, elliptiska och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 6-30 cm. Förekommer i tallskogar och steniga platser endemiskt på de östra Medelhavsöarna. Arten urskiljs genom sina gula till gröna kalkblad och de lineära, mycket smala bladen.

F. viridiflora har nederst strödda blad medan de översta är kranssittande om tre. Bildar smalt klockformade, gröna blommor. Höjd 12-25 cm. Förekommer på steniga, om vintern översvämmade fält endemiskt i södra Anatolien. Arten är endast dokumenterad från två insamlingar och är dåligt känd. Arten urskiljs genom sina centimeterbreda, lansettformade blad, de gröna blommorna och de ca 3-3,5 cm långa kalkbladen (Jfr. F. stribrnyi och F. bithynica: ca 1,5-3 cm).


F. stribrnyi (bosporisk klocklilja) ovan, har strödda blad och bildar en till tre, smalt klockformade blommor. Kalkbladen är purpurfärgade eller blådaggigt gröna, kantade i purpur, ej rutmönstrade. Nektarierna är placerade vid kalkbladets bas. Höjd 10-30 cm. Förekommer i skogar, buskage och på gräsbevuxna platser från Thrace (europeiska Turkiet) till södra Bulgarien. Arten skiljs från F. rhodia och F. fleischeriana genom sina centimeterbreda, lansettformade blad och de gröna blommorna, från F. viridiflora genom de ca 1,5-3 cm långa kalkbladen och från F. bithynica genom de i förhållande till bredden betydligt längre men också de flertaligare (10-14) bladen.


F. bithynica (gröngul klocklilja) ovan, har nedtill motsatta blad medan de övre stödbladen sitter kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas ensam eller om två och är sammansatt av utvändigt blågröna till gulgröna, stundtals i purpur markerade kalkblad med en gröngul insida. Nektarierna är lansettformade, bruna eller gröna och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 7-20 cm. Förekommer i skogar av Pinus brutia och i buskage av Quecus coccifera endemiskt i nordvästra och västra Anatolien. Urskiljs som F. stribrnyi men har färre (6-7) blad som endast är 2-4 gånger längre än breda.


F. minuta (bronsklocklilja) ovan, har strödda blad med stundom de övre kransställda om tre. Den smalt klockformade blomman bildas om en till tre och är sammansatt av purpurgula eller rödbruna, ej rutmönstrade men stundtals fläckade kalkblad. Nektarierna är lansettformade, gröna och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 10-20 cm. Förekommer vid snölegor i lövfällande ekbuskage i östra och sydöstra Anatolien och i nordvästra Iran. Urskiljs genom sin smalt klockformade blomma och det glatta, till hälften tredelade stiftet.

F. latakiensis (latakia-klocklilja) har fem till sju strödda blad och en eller två smalt klockformade blommor. Kalkbladen är utvändigt purpurfärgade och invändigt gröngula, ej rutmönstrade. Nektarierna är smalt lansettformade och placerade strax intill kalkbladets bas. Höjd 12-25 cm. Förekommer i lövfällande buskage och skogar i sydvästra Anatolien och Syrien. Liknar F. minuta men urskiljs genom sina jämnbreda, trubbiga, 4-7 mm breda blad och de jämnbreda och trubbiga yttre kalkbladen.

Veckans Fritillaria (6)

Fritillaria crassifolia (ssp. crassifolia) (ovan) har strödda, vanligen fyra, blad och en till fyra brett klockformade blommor med gröna eller gulaktiga kalkblad, rutmönstrade i brunt. Nektarierna är lineära och placerade med distans från basen. Höjd 3-10 cm. Förekommer på rasbranter av kalksten endemiskt i nordöstra och södra Anatolien. Fritillaria crassifolia skiljer sig från Fritillaria acmopetala genom de lineära till lineärt lansettformade nektarierna som är mer än hälften så långa som kalkens bräm.

Underarten kurdica (ovan) urskiljs genom att den har fler (5-7) och längre blågröna blad, nektarierna bildar en upprätt ås och de inre kalkbladen är trubbiga. Förekommer på stäpper, klippavsatser och rasbranter i sydöstra Anatolien, nordvästra och västra Iran, Libanon och nordöstra Irak.

Underarten hakkarensis liknar ssp. kurdica med undantag från de skarpt tillspetsade inre kalkbladen och de blänkande, gröna bladen. Förekommer på rasbranter i stenig jord vid snölegor i sydöstra Anatolien och nordöstra Irak.

Fritillaria straussii har motsatta eller kransställda, blankt gröna blad med en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är gröna som unga men mognar ofta till mörkt rödbrunt, helt rutmönstrade. Höjd omkring 10 cm. Förekommer i sluttningar med arter ur Umbelliferae, Astragalus och i ekbuskage i sydöstra Anatolien och Iran. Fritillaria straussii skiljer sig från Fritillaria crassifolia genom sina kransställda blad.

Fritillaria poluninii har sex till åtta centimeterbreda, snarast motsatta eller strödda blad och en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är violetta till gråaktiga med purpuraktiga eller gröna nerver. Nektarierna är gröna utan svart fläck. Höjd 4-8 cm. Förekommer i kalkstensrasbranter och invid snölegor endemiskt i Sulaimaniya-distriktet i nordöstra Irak.

Veckans Fritillaria (5)

Veckans två första arter är båda vanliga i handeln och är ganska lättodlade. För nybörjaren är dessa arter att rekommendera och de bör sättas nu under hösten, så snart som möjligt!

Fritillaria pontica (ovan) har vanligen åtta motsatta, nästan motsatta eller kransställda blad och en brett klockformad blomma. Kalkbladen är gröna med rödbrun anstrykning och aldrig rutmönstrade, dess nektarier är runda, svartaktiga och placerade fem millimeter från basen. Höjd 15-45 cm. Förekommer i öppna skogar i buskage i norra Turkiet och dess närliggande öar till Balkan. Från grekiska Lesbos har varietet substipeltata beskrivits. Arten är vanligt förekommande i handeln och kan anses som en av de riktigt odlingsvärda. Blommans teckning är bedårande med sin purpurbruna anstrykning mot den silvergröna bakgrunden. Är förhållandevis lättodlad i en väldränerad trädgårdsjord i soligt läge.

Fritillaria acmopetala har strödda, lineära blad och en brett klockformad, något rundad blomma sammansatt av gröna kalkblad med markeringar i brunt, dock aldrig rutmönstrade. Nektarierna är äggrunda till äggrunt lansettformade, svarta eller gröna, placerade med distans till basen. Höjd 15-45 cm. Förekommer i öppna skogar, buskage och majsfält i södra Anatolien, Cypern, Libanon och möjligen Syrien. Underarten wendelboi urskiljs genom sina lansettformade, bredare blad och sin kantigare blomma, växande i cederskogar och på steniga, kalkrika platser. Endemisk i södra Anatolien. Fritillaria acmopetala skiljer sig från Fritillaria pontica genom avsaknaden av kransställda blad och de ovingade frökapslarna. Fritillaria acmopetala hör liksom föregående art till de vanligt förekommande arterna i handeln. Lättodlad i soliga lägen i väldränerad trädgårdsjord.

Fritillaria whittallii (ovan) har strödda blad och en eller två brett klockformade blommor med gröna, i brunt rutmönstrade kalkblad. Nektarierna är äggrunda till cirkelrunda och placerade med distans från basen. Höjd 10-20 cm. Förekommer i rasbranter och i cederskogar endemiskt i sydvästra Anatolien.

Veckans Fritillaria (4)

Fritillaria michailovskyi (ovan) har strödda blad och en till fyra, brett klockformade blommor sammansatta av purpurbruna kalkblad, gula vid spetsen. Nektarierna är lineära och gula, avsmalnande och vanligen mörkfärgade vid basen. De döda kalkbladen sitter kvar när kapseln mognar. Höjd 6-24 cm. Förekommer endemiskt i rasbranter och på steniga kullar i östra Anatolien.

Fritillaria alburyana har strödda eller nästan motsatta blad och bildar en eller två fatlika till skålformade, upprätta, horisontala eller nickande blommor. Kalkbladen är blekt rosa till purpurrosa, lätta rutmönstrade med gröna, elliptiska nektarier, placerade strax intill basen. Höjd 4-10 cm. Förekommer vid snölegor på rasbranter endemiskt i östra Anatolien. Arten urskiljs främst genom blommans form och sällsynta färg.

Fritillaria hermonis (ssp. hermonis) har grågröna blad och en brett klockformad blomma. Kalkbladen är mörkt purpurfärgade och rutmönstrade i rött och brunt, invändigt är de djupare röda till purpurfärgade. Nektarierna är korta, svarta och endast något utstående. Höjd 5-13 cm. Förekommer i rasbranterna till berget Hermon i Libanon, endemiskt. Mycket sällsynt i odling. Underarten amana (bild ovan) är betydligt vanligare i odling och har strödda blad och en till två brett klockformade blommor. Kalkbladen är gröna med strimning, rutmönstrade eller fläckade i brunt eller purpur. Nektarier äggrunda, gröna eller svartaktiga med distans från basen. Höjd 8-35 cm. Förekommer i rasbranter, ofta i skugga i södra Anatolien och Libanon.

Veckans Fritillaria (3) - Mellanöstern

Fritillaria persica (mörk klocklilja) har strödda blad och ett, eller inget, stödblad per blomma. De 7-20 klockformade blommorna bildar en utdragen klase med purpuraktiga eller gröngrå kalkblad. Nektarierna är triangelformade och placerade vid kalkbladets bas. Höjd 20-100 cm. Förekommer på steniga sluttningar och vid odlad mark i södra Anatolien, Syrien, Libanon, Jordanien, Irak och Iran. Numera betraktas Fritillaria libanotica som synonym under Fritillaria persica men när den ses som art urskiljs den genom de vårtbesatta ståndarsträngarna (F. persica: glatta) och de gröngulaktiga till blekt violetta blommorna (F. persica anses då ha djupt violetta blommor). Formen Fritillaria persica f. alba säljs under namnsorten 'Ivory Bells' (bild ovan) och är en underbart vacker och odlingsvärd sort.

Fritillaria latifolia (glansig klocklilja, ovan) har nedtill snarast motsatta blad medan resterande stjälk har strödda. Den mycket brett klockformade blomman bildas enstaka och har purpurrött rutmönstrade kalkblad med en gulgrön i purpurrött rutmönstrad insida. De djupt intryckta nektarierna är smalt äggformade till lancettformade och placerade omkring en centimeter från kalkbladets bas. Höjd 4-35 cm. Förekommer på gräsbevuxna platser i och ovanför tall-zonen från Kaukasus genom nordöstra Anatolien till Iran.

Fritillaria aurea (guldgul klocklilja, ovan) har strödda blad och bildar en ensam, mycket brett klockformad blomma. Kalkbladen är gula, rutmönstrade i orange eller rödbrunt och har rombiska nektarier en knapp centimeter från basen. Höjd 4-15 cm. Förekommer i enskogar, norrvända klippavsatser och snölegor, vanligen i kalksten i centrala och södra Anatolien. Arten är närstående F. latifolia men skiljer sig genom blommans färg och mindre storlek.