De flesta av arterna ur släktet Fritillaria som vi trädgårdsamatörer kommer i kontakt med kommer från Mellanöstern. Inte minst är några av de turkiska arterna ganska vanliga på marknaden, men många återstår att odla till och med för den mest insatte entusiasten. Med denna artikel vill jag beskriva de arter som återfinns i området och nämna något om dess odling.
Introduktion
Området som artikeln tar upp omfattar länderna som utgör Mellanöstern. Med Mellanöstern menas den moderna definitionen som etablerades år 1932 av brittiska flygvapnet och omfattar länderna på Arabiska halvön, Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Egypten, Jordanien, Irak och Iran.
I Mellanöstern förekommer arter ur släktet Fritillaria endast i omkring fem länder, vilka utgör ett bälte från Turkiet genom Syrien och Libanon till Irak, genom norra Iran ut i Centralasiens Turkmenistan och Västasiens Afghanistan. De västra delarna utgörs av Anatolien, det vill säga asiatiska Turkiet, som domineras av långa, öst-västliga bergskedjor. I norr återfinns Pontiska bergen och på södra halvön sträcker Taurus bergskedjor sig fram till iranska gränsen. Största delen av Anatolien har varmtempererat klimat men de inre, östra och nordöstra delarna är kalltempererade. De inre delarna har en årsnederbörd på 250-350 mm och temperaturen kan tangera 0˚C om vintern och uppgå till 23˚C på sommaren. De höglänta ytterområdena får 700 mm regn om året och har medelhavsklimat med omkring 11˚C på vintern och 29˚C på sommaren. Floran domineras här av städsegröna buskar som Arbutus (nedan), Pistacia, Erica, Laurus, olika ekar och enar.
Arbutus
I Taurus utgörs skogarna av Pinus nigra, cypresser och libanonceder. Det östra kustområdet till svarta havet får upp till 2400 mm, fördelat över hela året. Här karakteriseras floran av skogar med Abies nordmanniana (nedan), ekar och lönnar.
Nordmansgran, Abies nordmanniana
Huvuddelen av Turkiets arter ur släktet Fritillaria förekommer i asiatiska Turkiet (Anatolien) men enstaka arter förkommer även i europeiska Turkiet (Thrace). Genom Kaukasus i norr sammanbinds ett antal arter med utbredningsområde från Ryssland och dess avknoppade stater med Turkiet. På samma sätt delar sydöstra Anatolien sina arter med främst Iran men även med Syrien och Irak. Dock är merparten av Turkiets arter endemer.
Gränsande till södra Turkiet återfinns Syrien med ett övervägande Medelhavsklimat med torra, varma somrar och regniga, milda vintrar. Årsnederbörden uppgår till 750-1250 mm invid Medelhavet, medan de inre delarna endast får 250-500 mm. I bergsområdena kan floran bli förhållandevis artrik med tamarisker, olika Salix och poppel. Dock utgörs största delen av Syrien av trädlös stäpp med örtartad vegetation som olika malörter och mållor. I öster förekommer törelväxter och flockblomstriga växter.
Längre söderut sträcker Libanon ut sig längs Medelhavet med ett varmtempererat, mediterrant klimat. Somrarna är även här varma och torra medan vintrarna är milda och regniga. Temperaturen sjunker sällan under 2˚C men kan uppgå till 32˚C på somrarna. Kuststräckan är ganska rik och är hem för flera kransblommiga växter, orkidéer och lökväxter, buskvegetationen utgörs av ekar samt arter ur Pistacia, brakved och cistrosor. På högre höjd domineras sluttningarna av berberis och kvarstående skogar av libanonceder och Pinus brutia.
Turkiet och Syrien gränsar i öster till Irak med rika högländer, medan öknar breder ut sig i väster och de centrala delarna utgörs av lågländer. Landet tillhör ökenklimatbältet och tar emot omkring 150 mm regn om året och har en sommartemperatur på 35˚C och januaritemperatur på 10˚C. I de nordöstra områdena faller omkring 1000 mm regn i form av snö under vintern, här förekommer stäpper på lägre höjd och skogar sammansatta av olika ekar och sumakväxter med rik örtvegetation.
Områdets östliga utpost utgörs av Irans bergskedjor där Elburtz och Zagrosbergen är de intressantaste för denna artikel. Temperaturen i bergen kan sjunka till -20˚C medan kustområden har en sommartemperatur på 35˚C. Elburtz placering invid Kaspiska havet gör att nederbörden och luftfuktigheten är hög. Som ett resultat är vegetationen frodig och artrik med skogar av lövfällande träd som vingnöt och korstörne medan ekar, lönnar och avenbok förekommer på högre höjd. Likaså tar Zagrosbergen emot en försvarlig mängd nederbörd och här breder glesa ekskogar ut sig.
Vingnöt, Pterocarya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar