En introduktion till släktet Fritillaria - 1: introduktion och morfologi

Introduktion
Ordet fritillaria kommer från latinets fritillus, vilket betyder tärningsbägare och syftar på kalkens bägarform. Släktet har varit känt för västerlandets naturvetare i åtminstone femhundra år och ett av de äldsta beläggen är botanisten Matthias de l’Obels (1538-1616) avbildning av ett flertal arter från år 1570. Genom århundradena har bland annat botanisten Carolus Clusius (1526-1609) botanisten och anatomen Caspar Bauhin (1560-1624) i och vår egen Carl von Linné (1707-1778) omtalat och behandlat släktet. I de tidigaste verken betraktades klockliljan, likt många andra växter, som en tillgång inom medicinen, snarare än en prydnadsväxt.

Klockliljorna har huvudsakligen sitt utbredningsområde i norra hemisfärens tempererade områden, men arter förekommer även i exempelvis Kinas subtropiska delar. I västra Nordamerika förekommer ungefär tjugo arter, varav en sträcker sig över till östra Ryssland. Från de torrare delarna av Kina och Ryssland förekommer arter såväl som i de monsunpåverkade delarna. Släktet sträcker sig genom Himalaya till det heta Centralasien, Västasien och Medelhavsområdet för att avsluta i det europeiska inlandet.

Morfologi
Klockliljans blomma utgörs av en kalk, sammansatt av tre yttre och tre inre kalkblad, sex ståndarknappar med ståndarsträngar och en pistill sammansatt av fruktämne, stift och märke. Då rutmönstring, strimning och form kan variera mellan yttre och inte kalkblad, skiljs dessa kalkbladstyper åt. Hos många arter pekar kalkbladets spets något ut från kalken, och hos enstaka arter är spetsen rullad ett helt varv på kalkens utsida. Märket kan vara såväl helt som delat i tre märkesflikar och fruktämnet innehåller tre kammare med vardera två rader med fröämnen. Klockliljor har oftast inga egentliga stödblad men hos somliga arter återfinns ett stödbladsliknande blad invid blomman. Exempelvis liknas kejsarkronans (F. imperialis) tofs ibland med stödblad.
Formen på kalkbladets nektarium (vänster) är ofta avgörande i bestämningsarbetet av klockliljor och de är ofta framträdande även på kalkens utsida. Hos några arter har de karakteristiskt formade nektarierna till och med gett upphov till egna släkten, vilka dock nu betraktas som sektioner inom Fritillaria.

Trots att lökens form är en av de avgörande faktorerna för klockliljornas taxonomi har jag valt att i framtida artiklar inte beskriva löken allt för ingående. Syftet med denna och kommande artiklar är att trädgårdsodlaren skall kunna bilda sig en uppfattning om arternas utseende, och orsaken att vi odlar klockliljor är trots allt det ovanjordiska och inte löken. Här är det dock på sin plats att säga ett par ord om de olika klockliljornas lökar.

Vanligen är klockliljans lök sammansatt av endast två tjocka lökfjäll, men hos en del arter förekommer fyra eller fem skal. I mitten av löken förekommer ofta en hålighet efter föregående säsongs stjälk och somliga arter har en mycket tunn tunika som omger fjällen. Det är vanligast hos de amerikanska arterna att smålökar (risgrynslökar) bildas runt moderlöken, vilka faller av och bidrar till förökningen. Storleken på löken kan variera från lökar små som krokusens till lökar stora som en tennisboll.

Termer
Blådaggighet – en mjölliknande, lätt avskavbar hinna som hos somliga arter täcker vissa organ som stjälk, blad och kalk.

Fascia – den klart gröna stimma som löper längs med, mitt på kalkbladen (nedan).

Fascia hos Fritillaria hermonis ssp. amana

Kalk, brett klockformad – bildas av att nektarierna formar en nästan 90-gradig vinkel, kalken får en ”skuldra”, typiskt hos till exempel kungsängsliljan (F. meleagris).

Kalk, smalt klockformad– kalken bräddas mer eller mindre jämt och någon skuldra bildas aldrig, typiskt hos F. minuta (nedan).

Smalt klockformad kalk hos Fritillaria minuta.

Klänge – inga klockliljor har klängen som separata organ, men hos en del arter rullas bladspetsarna inåt likt klängen för att stödja plantan i närbelägna buskar.

Bladspetsen hos Fritillaria verticillata.

Nektarium – det nektarproducerande organet på kalkbladens insida. Formen är en viktig faktor i bestämningsarbetet med klockliljor.

Rutmönstring – det typiska mönstret hos till exempel kungsängsliljan (F. meleagris), bestående av ljusa och mörka fläckar i regelbundna rader och kolumner (nedan).

Rutmönstrat kalkblad hos Fritillaria meleagris.