Veckans Fritillaria: arterna i sektion Rhinopetalum

Här publiceras de fem första arterna för "Veckans Fritillaria". De kommer alla från det heta centralasien där medeltemperaturen i juli uppgår till 30˚C och vintrarna sällan går under -7˚C. I bergen kan medelnederbörden uppgå till 300 millimeter om året, medan ökenområdena får endast låga 80 mm. Detta till trots, är arterna odlingsbara i svenskt klimat, även om väldränerade lägen, skyddade från sommarens regn är en förutsättning.

Fritillaria karelinii har strödda blad och toppställd blomställning bildandes en klase. Blomman är nickande och klockformad, sammansatt av rosavioletta kalkblad med en mörk fläck invid basen eller mörkt fläckad eller rutmönstrad. Nektariet är försett med sporre och riktad in mot blomstjälken. Höjd 10-20 cm. Urskiljs genom kalk med endast ett symmetriplan (zygomorfisk), nästan klotrunda ståndarknappar, rutmönstrade kalkblad och hårighet på plantans alla delar. Skiljs från Fritillaria gibbosa genom att frökapslarna saknar vingar. Förekommer på stäpper, i sandiga jordar och på berssluttningar i väster till Kaspiska havet och Aralsjön till Balkasjsjön (Kazakstan) i öster och Karakumskij och Chrebet Kopet-Dag (Turkmenistan) i söder.

Fritillaria gibbosa (nedan) bildar zygomorfiska, nickande, klockformade blommor bestående av rosa kalkblad med mörkare nervatur, ofullständigt rutmönstrad vid mitten. Nektarierna trubbiga, sporrbildande och på utsidan täckta av mjukt hår. Höjd 15-20 cm. Liknar i stort Fritillaria karelinii, men urskiljs genom sina vingade frökapslar. Förekommer i steniga sluttningar från Kaukasus till Chrebet Kopet-Dag genom norra Iran men även kring städerna Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan och Quetta i västra Pakistan. Den växer tillsammans med Rosa persica, Poa bulbosa och arter ur släktet Artemisa. Arten utgör en underbart söt planta med flera vackert rosafärgade, försynt nickande blommor.

Fritillaria ariana har strödda blad och bildar en blomklase med en till åtta klockformade blommor sammansatta av blekt rosa, mot mitten mörkare kalkblad med purpurfärgade nervatur och på insidan gula, basala fläckar och på utsidan mörka fläckar. Nektarier sporrliknande. Höjd upp till 40 cm. Urskiljs genom kalk med endast ett symmetriplan, nästan klotrunda ståndarknappar och skiljs från Fritillaria karelinii och Fritillaria gibbosa genom avsaknaden av rutmönstring på kalkbladen och genom att plantan i allmänhet är glatt, stundom med undantag för bladkanterna. Förekommer i sanddyner och sluttningar vid Karakumskijöknen och bergskedjan Chrebet Kopet-Dag i Turkmenistan, men även i nordöstra Iran och norra Afghanistan vid städerna Mazar-i Sharif och Maimana.

Fritillaria bucharica (nedan) har strödda blad och blomställningen bildar en vippa med flera nickande, klockformade blommor. Kalkbladen är vita, gröna eller ofullständigt violetta vid basens insida med tre till fem grönaktiga längsgående nerver. Nektarierna är tydliga, håriga och mörkt gröna och fläckade i violett på utsidan. Höjd 15-30 cm. Urskiljs genom blommans radialsymmetriska kalk och avlånga ståndarknappar. Skiljs från Fritillaria stenanthera genom de brett klockformade blommorna. Förekommer i sluttningar och på bergens flodbanker i Pamir och i bergskedjan Badakshan i nordöstra Afghanistan. Arten utgör kanske snarare en kuriositet än en skönhet i trädgårdsanläggningen.

Fritillaria stenanthera (nedan) har strödda blad med en blomklase bestående av en till åtta klockformade blommor. Kalkbladen är rosavioletta med tre grönaktiga nerver, vid basen mörka i brunviolett till grönbrunt. Nektarier sporrformade. Höjd 6-15 cm. Skiljs från Fritillaria bucharica genom den flata kalken. Förekommer i norr till floden Syr-Darja (Kazakstan) och i söder till bergsmassivet Pamir (Tadzjikistan) på steniga sluttningar.

Något om odling av centralasiatiska klockliljor
De centralasiatiska klockliljorna är starkt påverkade av det kontinentala klimatet och de börjar vegetera tidigt på året, de kan börja blomma redan i februari. Som ett resultat av Centralasiens heta somrar behöver lökarna bakas under sommaren och skyddas från regn för att inducera nästkommande års blomning. Bäst gör sig kanske de flesta av arterna i alpinhus eller i ett kallväxthus, men i en lökbädd skyddad från starka vindar och med glas skyddande från sommarregn kommer de flesta arter att utvecklas väl. Jorden måste kunna torka ut snabbt men även vara vatten- och näringshållande, varför en jord sammansatt av höghumifierat organiskt material och mycket grus borde vara den bästa.

För den som får möjlighet att odla den sällsynta F. stenanthera bör tilläggas att den under våren har relativt stort behov av vatten och att den naturligt skuggas under sommaren av perenn örtvegetation och buskar. Därför bör löken hållas sval men torr, och då omplantering sker bör det göras tidigare än hos de europeiska arterna eftersom rotbildningen börjar tidigt om hösten.

Lozina-Lozinskayas nyckel till arterna i sektion Rhinopetalum (1935/1985)

Den ryska botanisten Agnia Sergeyevna Lozina-Lozinskaya arrangerade arterna under bland annat släktet Fritillaria och den då giltiga släkten Rhinopetalum i Komarovs Flora of the U.S.S.R (vol. IV). Nyckeln nedan är en översättning av den engelska utgåvan (1985) av Flora of the U.S.S.R och ger en fingervisning om hur man kan särskilja arterna ur sektion Rhinopetalum.

1 Blomma med ett symmetriplan, ståndarknappar nästan klotrunda
--2 Kalkblad rutmönstrade, plantan mjukt hårig
-----3 Kapsel ovingad: Fritillaria karelinii
-----3 Kapsel vingad: Fritillaria gibbosa

--2 Kalkblad ej rutmönstrade, plantan glatt eller stundom med hårförsedda bladkanter: Fritillaria ariana
1 Blomma radialsymmetrisk, ståndarknappar avlånga
--4 Blomma brett klockformad: Fritillaria bucharica

--4 Blomma med snarast flat kalk: Fritillaria stenanthera